Måste skriva av mig lite!

Jag har tänkt,tänkt och tänkt och börjar bli galen på mig själv..vill inte vara denna tjej jag nu är nu för tiden jag vill vara den där glada tjejen som jag igentligen är..men vart är hon?
Om jag ska vara ärlig så vet jag inte..men jobbar på att hitta denna tjej jag vill vara..och jag hoppas verkligen att jag kommer att hitta henne!
Annars är nog mitt liv ganska upp och ner faktiskt just nu,mina humör svägningar,saker som händer som jag mår dåligt/bra av,osv...
Vill börja träna också men har inte fått den energin heller,jag tycker det är synd för jag vill så gärna träna för jag vet att det kan hjälpa mig med saker!
Känns som att någon har tagit ut musten ur mig så jag inte har nån energi och lust kvar längre!
Jag tycker att vissa saker är riktigt konstigt som att jag kan bli ledsen helt plötsligt utan nån anledning men har svårt att gråta ut..fattar inte mig själv...
Det som är skönt det är att folk tror att man är gladare än vad man är...fast kan ju säga att jag har bra dagar också och dom är såååå värda att ha och jag tar vara på dom riktigt bra.
Känns lite som att jag skulle vilja göra nåt dumt...nu ska vi inte gå in på vad..men absolut inget som ni antagligen tänker på..jag tänker ABSOLUT INTE på (självmord,att skära mig själv osv..) absolut inte har aldrig gjort och kommer ALDRIG att göra heller!
Men jag vet att jag kan få konsekvenser av många saker!
Jag har märkt att jag är duktig på att såra en viss person ibland också..kan det vara för att jag mår så dåligt ? eller för att det är sanning?eller för att jag är enbart dum? vet faktiskt inte...eller jo jag vet väll att vissa saker menar jag absolut inte men men...
Jag är absolut ingen person som är lätt att leva med men det har jag sagt rätt ut och fått klart för mig att det är så!
Så den personen som är ihop med mig måste orka hantera mig,ha ett bra psyke och bara älska mig för den jag är helt enkelt..visst ingen enkel uppgift men vad ska man göra liksom!
Jag VET att jag förtjänar kärleken allafall om jag kan säga ibland att jag INTE är det men innerst inne vet jag att jag förtjänar det lika mycket som alla andra!
Men varför ska det vara så svårt att älska mig...varför ska jag göra dte så svårt både för mig och kärleken?hm ja det är en fråga jag undrar över...har inte haft sånt här problem förut vad jag vet!
Men det enda jag kan säga om det.. *ÄLSKA mig för den jag är eller skit bara i det helt enkelt*
Jag vill inte ha nån som inte klarar av mig och älskar mig för den jag är hur jobbiga dagar jag än har!Ska stå där som jag kan prata med,som lyssnar som har en axel som man kan gråta mot,och som bara är där så jag känner det!
Tycker Du att du är den personen?(du vet vem jag menar)
Är du inte det tycker jag att det inte är värt allt detta...
Jag vill ha barn,skaffa mig ett bra liv,kunna klara av ett arbete osv..men det kommer förhoppningsvis...
Nu har jag fått skriva av mig lite och det behövdes!